4,0 av 5- 5.00 Gemenskapsbetyg
- 1 Betygsatt albumet
- 1 Gav det en 5/5
Jaylib-projektet var ett som verkade för bra för att vara sant i början, eftersom dessa supergruppsidéer sällan blir verklighet. Ändå är vi här med Champion Sound, med tillstånd av LA: s Madlib och Detroits Jay Dee. Båda passar till producentens / företagets profil, men är ganska lätta på det senare och fantastiska på det förra. Deras likheter slutar där dock, eftersom båda har gått väldigt olika vägar för att komma dit de är idag.
Kanske hip-hop, eller musikens mest produktiva producent, Madlib har haft sina händer i fler projekt än du kan skaka på. Du kanske känner till Stonesthrow-grundpelaren från produktionsarbetet på tidiga Liks-album, hans förankring av Lootpack's Soundpieces '99, hans alter-ego Quasimotos opus The Unseen 2000, hans enmansband Y gårdagens nya kvintett, hans otroliga Shades of Blue jazz remix-projekt för Bluenote. Oavsett, mannen som ständigt trubbig i bombskyddet har blivit av denna genres bästa producenter.
Efter att ha snörat Pharcyde med några smällar för deras Labcabincalifornia 1995, Jay Dee anslöt sig till A Tribe Called Quest 96 för att hjälpa till att leverera sitt första album på tre år. Beats, Rhymes & Life och senare The Love Movement hölls på grund av massiva besvikelser från Tribe och Dilla fick ofta skulden. När tiden gick och han fångade allas uppmärksamhet med Slum Village och Fantastic Vol.2 började människor inse hur bra hans produktion var. Inte längre med Slum Village har Dilla blivit en av Hip Hops mest hyllade beatsmiths.
På med showen är konceptet enkelt. Madlib producerar och Dilla rimar. Nästa låt, Dilla producerar och Madlib rimar. Alternativ, upprepa. Trots drastiskt olika stilar - Madlibs dammiga slingor och trubbiga baslinjer och Jays varumärkestrummor och handclaps - är det här albumet oerhört sammanhängande. Kontrollera bara kompatibiliteten från Jays vintage Nowadayz med Beat Conductors experimentella (och hella raw) Champion Sound. Till ingen överraskning handlar det här albumet verkligen om beats. Att gå fram och tillbaka och försöka bestämma vem som kommer trevligare är en uppgift i sig. Dilla ger en av de bästa beatsna i sin karriär med The Red, en löjlig banger som skulle få alla klubbar öppna. Starz smäller i en liknande ven och packar ett smittsamt vokalprov. Det dåliga barnet gör sitt på Heavy med sin fascinerande baslinje och är i äkta loop-digga-form när hornen blinkar på The Official. Var och en erbjuder ett indiskt smaksatt erbjudande med Strip Club (Jay Dee) och Survival Test (Madlib). Jay Dee ger ren eld med dunkande The Heist och Madlib kommer lika bra på No Games, även om det var mer än Dilla kunde hantera på mikrofonen.
Trots att de har sympatiska personligheter på mikrofonen, kommer varken Madlib eller Jay Dee att få ditt huvud att snurra med sin lyriska skicklighet. Den stadiga tillströmningen av gäster är mycket välkommen som ett resultat. Frank N Dank går med Dilla över en hackig Madlib-banger på McNasty Filth och Talib Kweli låter rätt hemma med Madlib över Dilla's bugged out synths på Raw Shit. Jag kan inte glömma utseendet på Madlibs alter-ego som Quasimotos heliuminducerade leverans går bra över ett av Jays mer experimentella erbjudanden. Det exklusiva är där det är men Madlib tappar en takt perfekt skräddarsydd för Percee Ps maskingevärflöde.
Detta är verkligen ett Champion Sound. Två oerhört begåvade producenter med mycket olika stilar slänger bara allt i smältkrukan och har kokt upp något gott. Många tvivlade på om detta samarbete skulle låta lika bra på vax som på papper, men mötet med dessa två sinnen visade sig fungera bättre än jag hade hoppats. Bidraget från varje artist är tydligt och blandningen av dessa bidrag är vad mästare är gjorda av.
